Och livet har börjat...

Det finns en grej som jag har märkt på sistone.

Innan jag började gymnasiet hade jag koll på mitt liv. Jag hade min kille, jag hade mina vänner, mina ambitioner, jag visste vad jag ville och jag förstod mig på mina egna känslor.
Självklart tyckte jag att vissa saker var extremt komplicerade, men jag hade ändå en väldigt bra grund.


Nu har jag börjat gymnasiet, och det verkar som om jag har vänt allt upp och ner.
Killen försvann - jag gjorde mig av med honom. Två nya dykte upp, men jag var inte tillräcklig för någon utav dem. Mina vänner är splittrade, och jag märker verkligen hur viktigt det var för mig att träffa mina gamla goa kompisar varje dag. Nu gör jag ju inte det. Först så kände jag mig som hemma med mina nya kompisar, men efter ett tag så märker man att man faktiskt inte känner dem så väl som man tror.

Vad jag vill och vad jag känner har varit så extremt skilda världar.
Jag har förlorat mig själv, sett mig i spegeln och undrat vem fan det är som står och kollar tillbaka på mig. Jag har glömt hur kärlek kändes, och följer efter små elektriska stötar som snarare lutar mot begär än kärlek, men kommer såklart ingenvart.

Min inspiration har försvunnit. Jag kan inte skriva, inte teckna, och jag kan knappt fotografera. Jag har ingen ork, ingen styrka, och ingen passion. Jag bara fumlar runt i mörkret och hoppas på att jag stöter på något som känns "okej".
Men sedan tänds ljusen och jag har ingen aning om vad det är jag har lagt händerna på.

Känslor har ju varit det jobbigaste. Inte bara romantiska känslor, utan alla känslor.
Å ena sidan så känns det som om jag är helt inkapabel av att visa känslor. Å andra sidan så känns det som om jag inte kan hålla några känslor gömda. Visst är det konstigt?

Jag har aldrig varit med om det här förut. Och det började dagen då skolan började igen.
Nya människor. Många människor. Nya upplevelser. Nytt, nytt, nytt. Både bra och dåligt.
Har alltid varit så stolt över att jag visste vem jag var, och vad jag ville. Mest eftersom så många andra hade ingen aning. Nu känns det som om jag har börjat leta efter mig själv, och jag förstår inte varför. Jag visste ju vem jag var, förväntar jag mig att jag ska hitta ett bättre jag, eller?


Jag känner för att lägga så mycket åt sidan nu.
Vill lägga kärlek åt sidan. Hittar inget när jag letar, och får inget tillbaka när jag ger.
Vill lägga sex åt sidan. Beroendeframkallande skit som alltid tas ifrån en, och lämnar en helt galen.
Vill lägga undan alla de där onödiga komplikationerna jag har inombords - de gör ju ändå ingen nytta.
Jag vill göra det jag brukade göra.
Jag vill sitta och tönta mig med mina kompisar. Killar som tjejer, utan att snegla över på en av pojkarna och tänka; "Jag vill ha". För det händer allt för ofta.
Jag vill få tillbaka min konstnärliga passion. Orka skriva, orka rita, orka vara noggrann och känna mig nöjd med mig själv och det jag har gjort.

Men vet ni vad?
Nu ska ni få höra en liten hemlighet som inte är så hemlig.
Det finns en person som har varit i mitt liv, fast på enorm distans, i flera år nu.
En underbar person, som jag aldrig kommer att kunna släppa.
Och han har lyckats påminna mig om den jag är. För han känner mig, han vet vem jag är, och han hjälper mig att hitta rätt i mörkret.

Så det finns hopp.
Jag kommer att fumla runt i mörkret ett tag. Men en dag kommer ljuset att tändas, och jag har lagt fingrarna på precis rätt ställe. Rätt person, rätt plats, rätt tid, rätt allt.
Och det är den tron som jag kommer att försöka få min styrka ifrån.

The best is yet to come, people.
Det är aldrig hopplöst.