Singel - fri eller ensam?

Det där med att vara singel är en lurig grej.
När jag först gjorde slut med min kille så mådde jag hur dåligt som helst.
Ångrade det, visste inte om jag hade gjort rätt, blev deppig eftersom att han blev så deppig...
Men efter ett tag så vande jag mig. Jag började märka att det var vad jag ville - jag ville vara fri.
Slippa tänka på någon annan än mig själv.
Om jag ville stöta på någon, så var det helt okej - jag var ju singel!
Jag slapp alla oroliga telefonsamtal när jag gav mig ut på "äventyr" med mina kompisar direkt efter skolan... jag fick en chans att träffa nya människor, att få mer erfarenhet osv...

Det var skönt helt enkelt.

Men det tog inte så lång tid innan jag kände tomrummet. Det fanns ingen där längre.
Sängen var tom, och den skulle antagligen förbli tom ett bra tag - inte visste jag hur länge heller.
Det var ingen som ringde och sa; "Jag saknar dig så mycket älskling, du är min värld<3" längre.
Förutom mina gullungar till kompisar då, men det är ju inte riktigt samma sak, hehe.

Jag valde att vara singel. Jag ville vara singel.
Men bara ett litet tag. Sedan så blev singel-livet bara jobbigt. Visst, man kan träffa killar, man kan vara på G och man kan strula, och det kan vara hur kul som helst - men inget utav det är en relation.
Och jag märkte att jag kanske inte riktigt ville vara singel. Det blev svårt att känna sig älskad och behövd - eller det ÄR snarare svårt, jag är ju fortfarande singel.

Då blir det lätt att man känner pressen att hitta en pojkvän.
Inte bara en kille eller någon att strula med - utan en POJKVÄN.
Men pojkvänner är som krimskrams man har på sitt rum - när man väl letar efter dem, så hittar man dem ALDRIG. Och när man slutat leta så dyker de helt plötsligt upp.

Så jag har börjat att slappna av. Det kommer när det kommer.
Jag har trott på ödet sedan jag var liten.
("Ödet" kanske låter stort, som om jag letar efter en själsfrände här, men nej, nej. Ödet gäller de minsta sakerna också.)
Hursomhelst så slutade jag att tro på det.
Vill man ha något så får man bannemej leta efter det själv, det var så jag började tänka.
Men det blir för jobbigt att tro på sånt.
Iofs, ibland så känner jag för att leta och kämpa och tjöta. Mest bara eftersom att livet har blivit så tråkigt, så normalt, så alldagligt - att jag helt enkelt bara MÅSTE göra något åt det.

Haha, vem vet, jag kanske bara känner mig så här tillbakalutad eftersom att jag håller på att bli sjuk och helt enkelt inte orkar med något annat. xD

Long story short; att vara singel både suger och är ganska skönt. Man kan leta ihjäl sig efter någon att ge sitt hjärta till, eller lugna ner sig och hoppas på att stöta på någon som vill ha det.

Men en sak måste jag ju ändå säga...
Att inte ha någon att mysa med i vinterkylan suger, och denna jul kommer vara förfärlig i jämförelse med förra julen. :/
Men, men..

Ha en bra vinter, allihop.
Hoppas tomten ger er massa bra julklappar!
Om ni nu varit snälla såklart, höhö. ;>