Singel - fri eller ensam?

Det där med att vara singel är en lurig grej.
När jag först gjorde slut med min kille så mådde jag hur dåligt som helst.
Ångrade det, visste inte om jag hade gjort rätt, blev deppig eftersom att han blev så deppig...
Men efter ett tag så vande jag mig. Jag började märka att det var vad jag ville - jag ville vara fri.
Slippa tänka på någon annan än mig själv.
Om jag ville stöta på någon, så var det helt okej - jag var ju singel!
Jag slapp alla oroliga telefonsamtal när jag gav mig ut på "äventyr" med mina kompisar direkt efter skolan... jag fick en chans att träffa nya människor, att få mer erfarenhet osv...

Det var skönt helt enkelt.

Men det tog inte så lång tid innan jag kände tomrummet. Det fanns ingen där längre.
Sängen var tom, och den skulle antagligen förbli tom ett bra tag - inte visste jag hur länge heller.
Det var ingen som ringde och sa; "Jag saknar dig så mycket älskling, du är min värld<3" längre.
Förutom mina gullungar till kompisar då, men det är ju inte riktigt samma sak, hehe.

Jag valde att vara singel. Jag ville vara singel.
Men bara ett litet tag. Sedan så blev singel-livet bara jobbigt. Visst, man kan träffa killar, man kan vara på G och man kan strula, och det kan vara hur kul som helst - men inget utav det är en relation.
Och jag märkte att jag kanske inte riktigt ville vara singel. Det blev svårt att känna sig älskad och behövd - eller det ÄR snarare svårt, jag är ju fortfarande singel.

Då blir det lätt att man känner pressen att hitta en pojkvän.
Inte bara en kille eller någon att strula med - utan en POJKVÄN.
Men pojkvänner är som krimskrams man har på sitt rum - när man väl letar efter dem, så hittar man dem ALDRIG. Och när man slutat leta så dyker de helt plötsligt upp.

Så jag har börjat att slappna av. Det kommer när det kommer.
Jag har trott på ödet sedan jag var liten.
("Ödet" kanske låter stort, som om jag letar efter en själsfrände här, men nej, nej. Ödet gäller de minsta sakerna också.)
Hursomhelst så slutade jag att tro på det.
Vill man ha något så får man bannemej leta efter det själv, det var så jag började tänka.
Men det blir för jobbigt att tro på sånt.
Iofs, ibland så känner jag för att leta och kämpa och tjöta. Mest bara eftersom att livet har blivit så tråkigt, så normalt, så alldagligt - att jag helt enkelt bara MÅSTE göra något åt det.

Haha, vem vet, jag kanske bara känner mig så här tillbakalutad eftersom att jag håller på att bli sjuk och helt enkelt inte orkar med något annat. xD

Long story short; att vara singel både suger och är ganska skönt. Man kan leta ihjäl sig efter någon att ge sitt hjärta till, eller lugna ner sig och hoppas på att stöta på någon som vill ha det.

Men en sak måste jag ju ändå säga...
Att inte ha någon att mysa med i vinterkylan suger, och denna jul kommer vara förfärlig i jämförelse med förra julen. :/
Men, men..

Ha en bra vinter, allihop.
Hoppas tomten ger er massa bra julklappar!
Om ni nu varit snälla såklart, höhö. ;>

Segtsegtsegt. >.<

Tjena folket.

Otroligt seg dag. Hade hoppats på att NÅGON skulle SMSa mig, be och böna om att få hitta på något kul - men det verkar som att jag var den enda som var uttråkad. :P

Kallt hela dagen också.
A pathetic first snow. Usch, lite frost på vägarna räknas väl knappt?

Har suttit hemma nästan hela dagen. Har lyssnat på musik och ritat för det mesta. Väntat på att de där människorna som är snäppet bättre än alla andra skulle logga in.
Men fail på det, för de har väl skaffat sig liv. xD



Imorgon är det söndag, en utav de tråkigaste dagarna som finns. 'Dagen Gud vilade', pfft. Snarare dagen Gud glömde. Det enda jag kommer göra är att dra hem till morsan, med laptop och allt. Tillbaka till att dela en söndersliten internetkabel med en människa vars kompisar OCKSÅ bor i datorn.
Router anyone? .__.

Men men.
Jag ska nog skanna det som jag har gjort idag, piffa till dem i Photoshop och slänga upp dem på DeviantART.
http://amai-kawaii.deviantart.com, såklart. ;O <3

Hursomhelst... wow, en blogg utan en massa budskap och skit.
Orka vara super-seriös hela tiden.

Kram på er. <3

How to score...

Har blivit så trött på en viss liten grej som verkar ha blivit ganska stort.
Och det är hela den här "How to score more chicks"-grejen.
En massa kurser och videos för hur killar ska få sig ett ligg.

Om man BARA vill ha ett ligg, så är det väl ändå inte så jävla svårt? Även om man är ful, så är det bara att gå på nån fjortisfest. Det finns garanterat nån sönder-blekt tjej med överdriven push-up bh som blir full på en X-cider som är villig.
Skitsamma om killen ser ut som en gris i ansiktet, hon bryr ju sig bara om vad som finns i byxorna på människan.

Om det är NÅGOT som är svårt, så är det ju förfan att hitta en flickvän.
Att få någon man har gått och blivit kär i. Det finns säkert en massa kurser och videos för sånt med - men bara för killar, eller hur?
Uppenbarligen så ska det inte vara svårt för en tjej att få det hon vill ha.
Enligt media så behöver vi ju bara sminka ihjäl oss så att man knappt ser hur vi egentligen ser ut, vara lite smågulliga, villiga och poof! så får vi en kille.
Skitsnack.

Om vi skulle nöja oss med vem som helst så kanske det hade funkat.
Men vi har väl skaffat oss någon form av respekt för oss själva, eller?
Vi vill inte ha vem som helst.
Jag vill iallafall inte det.

När vi inte kan få någon som vi vill ha, trots att vi gör allt som media har sagt åt oss att göra, så känner man sig förjävlig. Som om man är udda, som om det är nåt fel med en.
Jag slår vad om att de flesta tjejer har känt så någon gång...
"Jag fattar inte, jag tryckte upp brösten, jag köpte snygga kläder, jag gjorde mig fin, jag var pigg och social - VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?"

Inget.
Inget alls.
Jag måste bara säga det här, för det är ju något jag har lärt mig för inte så länge sedan.
Och jag hoppas att andra tjejer kan ta åt sig så att de slipper känna sig värdelösa.
Man KAN INTE vara allas typ.
Det finns inte en enda person i världen som kan få PRECIS vem de vill.
Jag blir ju nästan deppig när jag ser helt underbara tjejer må skit för att de tror att det är nåt fel med dem, bara pga någon kille.
Har man precis blivit dumpad, dissad, playad, whatever, så mår man skit. Det förstår ju vem som helst. Men det är synd när man fastnar där, i den där deppigheten, och inte klarar av att titta framåt, och inse att det inte är någons fel.

Jag vill inte könsdiskriminera. (Känns lite som om jag snackar skit om alla killar. Vill jag ju inte.)
Men jag är tjej själv, så jag kan ju bara se det här ur min egna synvinkel. Och då riktar jag mig mot tjejerna, såklart. :P
Killar har säkert liknande problem, om inte exakt samma. (Njah, förutom de där med att trycka upp brösten.)

Hursomhelst, det var bara lite grejer jag har gått och tänkt på vääääääääldigt länge nu.
Lika bra att få ut det, speciellt där andra kan läsa det, eller hur?

Dessutom... man kan veta en massa saker.
Man kan veta att det inte är ens fel att killen stack, man kan vara helt medveten om att livet går vidare - men de flesta har svårt att tro på det förrän de har hört det komma från någon annans läppar.
Inklusive mig själv. Just nu tror jag ju på allt det här, men det kommer att komma en tid då jag tycker att det är 100% bullshit - och då är det ju eran tur att påminna mig. ;D

Kram på er allihopa, tack för att ni läser min blogg.
..tjah, om ni nu gör det. xD

Och livet har börjat...

Det finns en grej som jag har märkt på sistone.

Innan jag började gymnasiet hade jag koll på mitt liv. Jag hade min kille, jag hade mina vänner, mina ambitioner, jag visste vad jag ville och jag förstod mig på mina egna känslor.
Självklart tyckte jag att vissa saker var extremt komplicerade, men jag hade ändå en väldigt bra grund.


Nu har jag börjat gymnasiet, och det verkar som om jag har vänt allt upp och ner.
Killen försvann - jag gjorde mig av med honom. Två nya dykte upp, men jag var inte tillräcklig för någon utav dem. Mina vänner är splittrade, och jag märker verkligen hur viktigt det var för mig att träffa mina gamla goa kompisar varje dag. Nu gör jag ju inte det. Först så kände jag mig som hemma med mina nya kompisar, men efter ett tag så märker man att man faktiskt inte känner dem så väl som man tror.

Vad jag vill och vad jag känner har varit så extremt skilda världar.
Jag har förlorat mig själv, sett mig i spegeln och undrat vem fan det är som står och kollar tillbaka på mig. Jag har glömt hur kärlek kändes, och följer efter små elektriska stötar som snarare lutar mot begär än kärlek, men kommer såklart ingenvart.

Min inspiration har försvunnit. Jag kan inte skriva, inte teckna, och jag kan knappt fotografera. Jag har ingen ork, ingen styrka, och ingen passion. Jag bara fumlar runt i mörkret och hoppas på att jag stöter på något som känns "okej".
Men sedan tänds ljusen och jag har ingen aning om vad det är jag har lagt händerna på.

Känslor har ju varit det jobbigaste. Inte bara romantiska känslor, utan alla känslor.
Å ena sidan så känns det som om jag är helt inkapabel av att visa känslor. Å andra sidan så känns det som om jag inte kan hålla några känslor gömda. Visst är det konstigt?

Jag har aldrig varit med om det här förut. Och det började dagen då skolan började igen.
Nya människor. Många människor. Nya upplevelser. Nytt, nytt, nytt. Både bra och dåligt.
Har alltid varit så stolt över att jag visste vem jag var, och vad jag ville. Mest eftersom så många andra hade ingen aning. Nu känns det som om jag har börjat leta efter mig själv, och jag förstår inte varför. Jag visste ju vem jag var, förväntar jag mig att jag ska hitta ett bättre jag, eller?


Jag känner för att lägga så mycket åt sidan nu.
Vill lägga kärlek åt sidan. Hittar inget när jag letar, och får inget tillbaka när jag ger.
Vill lägga sex åt sidan. Beroendeframkallande skit som alltid tas ifrån en, och lämnar en helt galen.
Vill lägga undan alla de där onödiga komplikationerna jag har inombords - de gör ju ändå ingen nytta.
Jag vill göra det jag brukade göra.
Jag vill sitta och tönta mig med mina kompisar. Killar som tjejer, utan att snegla över på en av pojkarna och tänka; "Jag vill ha". För det händer allt för ofta.
Jag vill få tillbaka min konstnärliga passion. Orka skriva, orka rita, orka vara noggrann och känna mig nöjd med mig själv och det jag har gjort.

Men vet ni vad?
Nu ska ni få höra en liten hemlighet som inte är så hemlig.
Det finns en person som har varit i mitt liv, fast på enorm distans, i flera år nu.
En underbar person, som jag aldrig kommer att kunna släppa.
Och han har lyckats påminna mig om den jag är. För han känner mig, han vet vem jag är, och han hjälper mig att hitta rätt i mörkret.

Så det finns hopp.
Jag kommer att fumla runt i mörkret ett tag. Men en dag kommer ljuset att tändas, och jag har lagt fingrarna på precis rätt ställe. Rätt person, rätt plats, rätt tid, rätt allt.
Och det är den tron som jag kommer att försöka få min styrka ifrån.

The best is yet to come, people.
Det är aldrig hopplöst.