Vad har hänt med världen? Har den alltid varit såhär?
Cynismen bara kryper längre och längre ner i åldrarna. Det är inte längre de skilda medelålders-folket som sitter och klagar över att det inte finns någon äkta kärlek - utan även femtonåringar.
Hur hände det här egentligen?
Det är sånt man ser både i verkligheten och i forumen. Killar och tjejer i min ålder som sitter på en stor fet klump av cynism. Och de som inte har en sån klump, får skit för att de fortfarande vill tro på äkta kärlek och "ever ever afters".
Det är sorgligt.
"Åh, var inte så naiv"
"Kom igen, var realistisk"
"Klart det inte håller livet ut - det gör det aldrig"
Allvarligt talat? Är det ett sådant liv ni vill leva?
Personligen känns det bättre med optimism, rosa moln och "förevigt".
Livet har inte varit perfekt.
Jag har anledningar till att inte lita på någon. Killar eller tjejer.
Jag har anledningar till att inte vilja få känslor för någon alls.
Jag har många anledningar bakom mig till att inte tro att det finns något äkta där ute, men det gör jag ändå.
Man kan inte komma med argumentet att det aldrig håller för alltid, för det måste ju bara göra det en gång.
Logiskt tänkande, folk.
Jag vet, det kommer alltid att finnas små pojkar/flickor som kommer fram till er, ser er skamlöst i ögonen och säger att de älskar er - även om de inte menar det. Men när någon väl säger det och menar det, så spelar inte de falska människorna någon roll.
Och detta vet jag av upprepade erfarenheter. :)
Så lägg av nu, med era realist-snack. Vi lever bara en gång, vill vi inte hellre leva bland rosa moln än kalla betong-trappor? :o
Är det inte så cynism känns, som att sitta på en kall betong-trappa i flera timmar, dagar, år? Skulle inte förvåna mig. Kroppsdelar somnar, man blir stel och kall. Skoj skoj.
Jag borde blogga mer.
Kram på er, ta hand om era hjärtan. <3
2 comments:
Ja, du borde blogga mer :) Du skriver så bra och har så kloka tankar...
Jag låtsas alltid vara cynisk och helt och hållet ointresserad av allt som har med kärlek att göra. Vet inte varför, men antagligen för att det på något sätt känns som att det är troligare att jag hittar kärlek om jag inte letar. Och såklart för att inte såras. Man läser nån sån där riktigt romantisk bok, går ut i samhället med ett leende på läpparna, tänker att "den kanske är den rätta, eller han där?" så blir ens hjärta krossat efter vad som känns som fem minuter. För mig personligen går det bra mycket bättre att spela svårflörtad. Manipulativt, ja. Ärligt, nej. Borde tänka mer som dig, i längden blir man nog starkare av att bara satsa och låta sig själv bli sårad ibland. För let's face it, hur ska man annars få någon som faktiskt uppskattar en för den man är, och inte bara för den man verkar vara? Hoppas att min kommentar är någorlunda begriplig, haha.
Post a Comment