Jag har gjort en helt ny upptäckt idag. Om mig själv, alltså.
För första gången på mycket länge, har jag släppt en stor, tung bit av mitt förflutna.
Och då menar jag verkligen att jag har släppt det - inte ersatt det med något annat lika jobbigt, för det är ganska lätt gjort.
Man kanske inte tänker på det först. Man lurar sig själv att tro att man har släppt det gamla och börjat om på nytt, men det är inte förrän man verkligen HAR släppt allt, och fått lite perspektiv, som man inser att man bara ersatte det dåliga med något lika dåligt, eller om man har otur, något ännu värre.
I mitt fall ersatte jag en gammal love story med en ny, fast som var i princip likadan. Däremot så varade den inte lika länge, tack gode gud.
Så början på 2009 var en stor bergodalbana, men i våras så började allt sakta in, sakta men säkert. Det var många sömlösa nätter och långa, tunga dagar, men nu har allt fallit på plats.
Jag har oroat mig så länge för att jag egentligen inte hade släppt det gamla riktigt så mycket som jag sa att jag hade. Men nu ser jag att jag har underskattat mig själv, och varit rädd för spöken som inte finns. Jag är stolt över mig själv, för det är nog första gången detta har hänt mig.
Jag tycker om mitt liv.
Jag har hittat min egna lilla pusselbit som jag passar perfekt med, och jag älskar honom över allt annat. Det är honom jag lever för.
Nu försöker jag bara fullborda mig själv. Det där andra ni vet, bra betyg och ett bra jobb. Det som kanske är tråkigt men som verkligen behövs i framtiden.
Jag vill bli någonting.
Jag har sett så många som inte vill något med sig själva, med sitt liv. De vill inte någonting. Inget alls.
Och så tillbaka till frågan om ålder och mognad.
Bara för att man är äldre så betyder inte det att man blir mognare. Det är ändå nåt som förväntas av andra människor, även av mig ibland.
Men så är det inte. Mognad kommer ifrån att man har gått igenom olika upplevelser och tagit till sig de erfarenheterna och gjort något utav det.
För det finns så många som gått igenom så mycket, antingen lika mycket som jag eller även dubbelt så mycket, men som inte vill något annat än att drunkna i självömkan och ruttna bort.
Jag har valt att inte vara sån. Jag kan erkänna att jag har haft hinder i mitt liv, vissa som är jobbigare än andra, men jag tycker absolut inte synd om mig själv.
Detta är viktigt för mig.
Styrka, självinsikt, liv.
Styrka nog att kunna stå upp själv, stå emot idiotiska saker som grupptryck, styrka nog att välja rätt även när det är svårt.
Tillräckligt med självinsikt för att inse att man inte alltid klarar allt, att man har svagheter och vilka de svagheterna är. Men även att kunna se och erkänna när man faktiskt ÄR stark ibland och veta vad man klarar av.
Och liv. Alltid tänka på livet. Du är värd att leva. Alla har en rätt till att leva. Det som räknas är vad man gör med det liv man får. Kasta inte bort det. Tro inte att vissa saker inte spelar någon roll för att man bara lever en gång, för det spelar roll. Man påverkar fler än vad man tror.
Åhh, jag känner mig så lillgammal när jag bloggar.
Tro mig, jag pratar inte såhär bland mina kompisar eller så, heehee.
Jag bara lär mig saker om mig själv och om andra människor. Och kanske om jag delar med mig, så kanske andra kan få egna tankar och lära sig nya saker om sig själva. Bara kanske.
Ta hand om er. <3
xoxo KIRA.
